Skip to content

Categories:

Ett exempel: Huset

Här har jag utgått från Strindbergs novell ”Ett halvt ark papper”, men valt att ha en kvinnlig huvudperson istället. I Strindbergs novell gör huvudpersonen ett sista besök i sin lägenhet innan han ska flytta och kommer att minnas de senaste åren av sitt liv när han läser på en kvarglömd telefonlista. Även i min novell handlar det om ett uppbrott, en flytt. Från början hade jag tänkt att själva huset skulle få ersätta telefonlistan: man kan ju minnas olika skeden i ens liv genom att röra sig i olika delar av huset, men sen kom det med en telefonlista även i den här novellen.

Huset

Sista flyttbilen backade ut från gårdsplanen och körde iväg mot stan, några mil bort. Kvar på trappan, i skuggan av den stora blommande kastanjen, stod Annelie Göransson och huttrade i sin tunna tunika. Hon hade varit frestad att spara pengar genom att städa själv,  men nu var hon tacksam över att Håkan ändå hade köpt flyttstädning. Det var alltså bara att låsa och lämna alltsamman.

De nya ägarna hade sagt att de måste göra något åt yttertrappan, men Annelie hade alltid älskat den precis som den var, sprucken och sned, men stor som en öppen famn. När hon långsamt gick upp för den och in i huset var det som om hon kunde höra barnen skrattande och stojande springa över det knastrande gruset på gårdsplanen och snubblande rusa uppför trappan bakom henne. ”Försten upp!” Deras andfådda och glada röster hade ekat i den stora hallen. Hon log vid tanken. Nu var barnen stora och utflugna och det slog henne att hon saknade deras behov av närhet och bekräftelse, deras små händer som sökte hennes och deras tankar om allt och inget som bubblade upp ur dem i en ständig ström. ”Vet du mamma …” Nu bodde de långt borta och huset hade blivit alldeles för stort.

Annelie mindes hur mysigt det hade varit att ta emot gäster. De hade eldat i den öppna spisen i trapphuset och tänt massor av levande ljus. Eldslågorna hade dansat och speglat sig i alla fönster och vinglas och gästerna hade suckat av beundran och sagt att Håkan och hon var så lyckligt lottade. Jovisst, en gång i tiden hade de varit det.

Nu var huset alldeles tomt så när som på en jättelik spegel och två stora vackra klädskåp i mörk ek, som de nya ägarna väldigt gärna hade velat ta över. Varken Håkan eller hon hade kunnat ta med sig dem dit de skulle flytta. Annelie gick runt på nedervåningen och njöt av de vackra rummen. På sätt och vis var huset ännu vackrare nu när allt var bortplockat. De sista åren hade de nog haft för mycket möbler. Både hennes och Håkans föräldrar hade gått bort och eftersom de hade svårt för att göra sig av med saker, hade de tagit hem allt som var något att spara. Nu kändes rummen ljusa och luftiga och de vackra fönstren med spröjs och munblåsta glas kom verkligen till sin rätt. De nya ägarna skulle säkert kunna trivas här.

Trappräcket upp till ovanvåningen satt fortfarande lite löst. Annelie bet ihop tänderna. Håkan hade lovat att fixa det i samband med husbesiktningen. Trots att hon påmint honom flera gånger hade det tydligen inte blivit gjort. Fan också! Hon borde förstås ha försökt göra det själv, men han hade väl kunnat göra nått! Det mesta fixandet hade ändå fallit på hennes lott, eftersom  hon varit den som bott i huset det sista året.

Badrummet på ovanvåningen behövde verkligen renoveras nu. Det hade varit så  inbjudande och mysigt när de flyttade in, med ett stort hörnbadkar och ett dubbelt handfat så att hela familjen hade fått plats att borsta tänderna samtidigt. Men allt plaskande hade gjort att skåpluckorna blivit vattenskadade och några av lådfronterna ramlade av så fort som man tog i handtagen. När även Johan hade flyttat hemifrån, hade det känts väldigt ensamt att stå och borsta tänderna vid den stora spegeln.

Annelie satte sig i fönsternischen i det som från början varit barnens rum och sedan bara Johans. Väggarna hade en underbar ljusgrön färg och de två fönstren och den lilla balkongen vette åt väster med en fantastisk utsikt över sjön. Håkan, som var uppfostrad i andan att barn ska stå tillbaka för de vuxna, hade flera gånger irriterat sig över att barnen fått det bästa rummet i huset, men hon hade inte gett med sig. Hon var övertygad om att barnen hade mest glädje av att bo där. Och nog hade hon haft rätt; de hade verkligen trivts. Det var det största rummet på ovanvåningen och det hade en stor vindsgarderob, där de hade lekt och stuvat in alla sina leksaker och utklädningskläder. När Fredrik och Johan sedan behövt var sitt rum hade Håkan och hon flyttat ut så att Fredrik kunde få det andra stora sovrummet på ovanvåningen. Där hade Fredrik haft ett gigantiskt skrivbord i mörk ek och ett ”äpplet-skåp”, som han fyllt med böcker istället för kläder. Nu hade alla böckerna fraktats till Uppsala och han hade trängt in både skrivbordet och skåpet i sin lilla etta på Dragarbrunnsgatan.

Det tredje sovrummet hade redan från början kommit att kallas för ”flickrummet”, men Håkan och hon hade aldrig fått någon dotter. Därför hade det använts som gästrum och arbetsrum till dess att pojkarna hade behövt dela på sig. Då hade ingen av dem velat bo där. Rummet var visserligen mysigt med snedtak och ett vackert spröjsat fönster mot den stora kastanjen på norrsidan, men de hade inte gillat de vackra rosa rosentapeterna. Att tapetsera om hade det inte varit tal om. Rummet var så vackert som det var. Istället hade hon och Håkan sovit där. De hade inte behövt något stort rum. De var ju ändå nästan aldrig på ovanvåningen, utan tillbringade i stort sett all ledig tid i kökslandet eller köket. Håkan hade älskat att odla grönsaker och laga mat och huset hade gett dem fantastiska möjligheter till båda delarna.

Vad hade Annelie älskat egentligen? Frågan slog henne med en sådan kraft och ett lätt illamående steg upp inom henne. Vem var hon egentligen? Vad ville hon med sitt liv? Hon reste sig hastigt och gick ner igen.

I köket stod skafferidörren öppen och på insidan av dörren hängde telefonlistan kvar. Det hade varit praktiskt att ha den där, lätt tillgänglig vid telefonen och ändå gömd. Nu skulle den så klart bort. Hon tog bort häftmassan som den var uppsatt med och ögnade igenom den. Håkans mobilnummer, hennes eget och numret till Håkans jobb på Sony Ericsson. Fyra nummer till några av Håkans kollegor och numret till en av Håkans gamla kurskamrater som han brukat spela tennis med för några år sedan. Telefonnumret till föräldrakooperativet där barnen hade gått på dagis och några nummer till Johans kompisar nere i byn. Johan hade haft så lätt för att få vänner. Han klarade sig alltid. Annelie suckade. Det hade varit svårare för Fredrik. Hans skolkamrater hade tagit alla chanser att racka ner på honom. De verkade reta sig på att han var så beläst och han hade inte förstått att dölja sina kunskaper. När problemen kom på tal hade Håkan alltid blivit rasande och sagt att de måste flytta ifrån det här jävla landet, flytta ifrån de missunnsamma svenskarna, lämna pöbeln … Men de flyttade inte. De ville inte lämna huset. Både Annelie och Håkan hade blivit blixtförälskade i det, ja i trädgården också. Till och med barnen hade känt att det var något alldeles speciellt. ”Jag tror inte att jag nånsin kommer att kunna trivas i nått annat hus”, hade Fredrik sagt när de kommit hem efter en lång semesterresa i Italien. Men det gjorde han tydligen, annars skulle han väl ha kommit hem oftare? Det plågade henne att de inte hade gjort mer för honom; man vill ju alltid skydda sina barn. Nu var det förstås annorlunda. Vid universitetet hade han träffat likasinnade och sedan några år hade han till och med haft en flickvän, Anna. Hon var väldigt rar och söt på ett lite ovanligt sätt. Fredrik hade verkat väldigt nervös när han presenterade henne för familjen första gången, men både hon och Håkan  hade tyckt om flickan med det samma. Anna hade tyckte om dem också, i alla fall enligt Fredrik. Men sedan de träffats hade han haft ännu mindre tid att komma hem på besök.

Hon tittade på lappen igen. Där stod numret till vårdcentralen och till försäkringskassan. Hon hade varit sjukskriven i flera år innan hon gett upp drömmen om att komma tillbaka som förman på gården intill. Istället hade hon skolat om sig till receptionist. Nu kändes tiden med djuren och traktorerna väldigt avlägsen. Hade hon varit lyckligare då? Kanske, men varje tid har sina bekymmer och det hade inte varit lätt då heller.

Telefonnumret till Håkans mammas äldreboende stod också på listan. Var det för sin mammas skull Håkan hade hävdat att de måste hålla skenet uppe? Annelie hade tagit för givet att det var för barnens, men hon hade aldrig förstått meningen med det. De måste ju ändå ha fattat. Nu slog det henne plötsligt att han hade velat skona sin mamma. Hon hade varit både sträng och gammeldags och Håkan hade alltid verkat rädd för att komma i onåd hos henne. Under tiden av lögner hade båda Annelies föräldrar hunnit dö. Hon saknade dem så att det värkte i kroppen. Med dem hade hon kunnat prata om allt, till och med om det som var otänkbart. Hon hade kunnat berätta om Håkan, och de hade förstått. I alla fall hade det känts så. Men nu fanns de inte mer. Hon skulle aldrig mer kunna åka hem till deras lägenhet, bli invirad i den stora mjuka filten av restgarner som mormor virkat till mamma i början av 1900-talet och bli nerbäddad i bäddsoffan i gästrummet. De skulle aldrig mer bjuda henne på te och lyssna, bara lyssna, utan att döma … Hon harklade sig. Det var värst vad hon blivit torr i halsen. Var det dammet? Hon lät vattnet spola tills det blev kallt. Sedan drack hon direkt ur kökskranen. Hon kunde inte minnas när hon gjort det sist. Men det var länge sedan, det kändes.

Hon tittade på telefonnumret till Oasen, familjerådgivningen, som Håkan bara hade  följt med till en enda gång. Sedan hade han vägrat. Han tänkte inte sitta och fläka ut sig för den där jävla kärringen. Annelie hade velat fortsätta ensam. Det hade känts skönt att ha någon som lyssnade, någon som för ett ögonblick kunde ersätta mamma och pappa, som kunde lyssna utan att döma, men den kvinnliga psykologen hade antytt att det var meningslöst om inte Håkan var med. Hon hade sagt att hon tyckte att de skulle höra av sig igen när de kunde komma tillsammans. Får de verkligen göra så? Säga så? Det började svida i ögonen. Varför brydde hon sig fortfarande? Varför kunde hon inte bara släppa honom? Varför brydde hon sig alls om att försöka förlåta honom?

Hon tittade på lappen igen. Där fanns bara ett nummer till, mobilnumret till Viveka. Trots att det var länge sedan nu, kunde hon inte tåla den kvinnan. Det kändes förfärligt! Man vill ju tycka om folk, man vill inte vara långsint och hemsk. Man måste komma vidare!
Hon skrynklade ihop lappen och tryckte ner den i byxfickan, satte på kranen igen och fyllde händerna med det kalla vattnet. Det kändes skönt. Det lugnade. När hon fuktade ansiktet med sina våta händer, kände hon att hon var svullen. Hade hon gråtit? Hon torkade av sig på tunikan.

På vägen ut genom hallen kastade hon en blick i spegeln. Hon kände knappt igen sig själv. Var det verkligen hon? Så gammal. Hon gick närmre. Varför hade hon klippt av sig det långa håret? Håkan hade alltid sagt att han älskade hennes röda lockar. Vem var det som hon hade velat straffa? Hon trivdes inte alls i page. Hon synade sig själv med kritisk min. Tunikan hade blivit blöt. Blöt och skrynklig. Håret var matt och krusigt. Hon hade fått massor med nya rynkor. Inte sådana där vackra skrattrynkor, utan bitterhetsrynkor. Skulle hon någonsin kunna bli älskad igen? Hade det varit hennes eget fel?

En biltuta väckte henne ur hennes tankar. Vem var det? Hon försökte släta till tunikan och drog händerna genom håret. Det såg lite bättre ut när hon fick det bakom öronen. Hon knep ihop ögonen i några sekunder och drog ett djupt andetag. Sedan skyndade hon ut genom hallen och ut genom dörren. På gårdsplanen, halvt skymd av den stora kastanjen, stod en gammal blå Saab. Vem var det? Hon fiskade upp husnycklarna ur de trånga byxfickorna och märkte inte att den skrynkliga telefonlistan följde med. Låset kärvade lite och lappen föll ner på trappan. Vinden tag i den och lät den virvla omkring ett tag över grusplanen innan den fastnade i en stor syren. Den som satt i bilen tutade igen. Hon vände sig om. Någon vinkade. Hon kände ingen som hade  en sådan bil, men den som satt i bilen ville henne tydligen något.


 

 


0 Responses

Stay in touch with the conversation, subscribe to the RSS feed for comments on this post.

You must be logged in to post a comment.



Hoppa till verktygsfältet